En kyrka för alla nationer och alla generationer

”Jag brukar säga att jag är 7 år gammal för det var 7 år sen jag började leva på riktig”

david_polaroidDavid heter jag och är 100% procent colombian. Född och uppvuxen i en stad som heter Cali i södra Colombia som ensambarn med min ensamstående mamma. Hon har alltid kämpat hårt i livet för att jag ska få det bästa. Hon heter Maria Lucia, och ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för henne.

Vi var en katolsk familj som de flesta i Colombia. Men vi var inte så religiösa människor av oss. Man är katolik till namnet och går till kyrkan två max tre gånger varje år. Men det kom en period när min mamma började gå varje söndag.

Snart efter det, när jag var 12 år, sa jag till mamma att jag inte tror på någonting. Jag sa: ”Jag är en ateist så snälla erbjud mig inte att gå till kyrkan, jag vill inte höra mer om det”.

Min mamma blev kristen när jag var 15 år, och vi fick mycket problem på grund av det.

Åren gick och jag levde ett väldigt glatt liv med fester, tjejer, vänner, pengar och ganska bra betyg på skola. Jag var “lycklig”.

När jag var 18 kom jag till kyrkan en gång när det var Morsdag. Det var den enda present min mamma ville ha. Jag hade lite baksmälla men jag kom ända. Jag tyckte det var en galen plats. Där såg jag min lärare från universitet, Javier, 34 år gammal och han var lärare i de viktigaste kurser dessa terminer. Jag blev väldigt förvirrad och tänkte att jag kunde ha mött honom på en bar, eller nån klubb på nån annan plats men inte i kyrkan. Jag såg upp till honom mycket och beundrade honom. Han var en riktig bra person och alla tyckte om honom. Såklart, han har Jesus, men det visste inte jag. Han var kanske den enda person som jag såg upp till. Eftersom jag inte växte upp med min pappa, så hade jag inga manliga förebilder som jag kunde följa. Men den här lärare från min universitet var den person som jag ville bli som.

Han trodde att jag var kristen när han såg mig där men snart förklarade jag att jag bara var där för Morsdag och sa: ”Du kommer nog aldrig någonsin se mig här igen.

Två veckor efter det bjöd han med mig till en husgrupp med fotbollsmatch. Jag förstod att det var nåt kristen möte, men man inte kan säga nej till läraren. Jag tänkte bara på min karriär, att bli framgångsrik och få de bästa kontakterna.

Den dagen blev jag kristen, accepterade Jesus i mitt hjärta och gick hem med mer frågor än svar, men med en konstig frid i mitt hjärta som jag aldrig någonsin känt tidigare.

Det var första gång jag var med kristna människor. De var så snälla, och de var glada utan att dricka eller röka. Jag ville inte prata eller säga någonting för att jag trodde att jag kanske skulle säga fel saker. Det var Mars 2008 då jag blev frälst och i Juni samma år döpte jag mig och redan 2009 åkte jag till min första missionär resa till Chile. Sedan dess har det varit den mest underbara resa med Jesus, de bästa åren i mitt liv. Jag brukar säga att jag är 7 år gammal för det var 7 år sen jag började leva på riktig. Jag fick ta emot  en kallelsen från Gud, att få vara en missionär till nationerna och bara de senaste 5 åren har jag varit i mer av 20 länder och delat evangeliet om Jesus, från India till Patagonia Argentina, Amazonens djungel, Israel, USA, Mozambique, Sverige och många andra länder. Det har varit en stor ära att få se Gud i aktion från de fattigaste till de rikaste platserna i världen. Han är den samme igår, idag, i evighet och överallt.

2012 träffade jag min älskade fru i Mozambique på en av missionsresorna. Vi gifte oss 2013 i Göteborg, där hon kommer ifrån. Efter det har vi fått förmånen att åka till Kuba, Spanien, Colombia, USA och Indien tillsammans och dela med oss av Guds kärlek. Nu bor vi i Göteborg och känner en stor välsignelse att få vara med i Göteborgskyrkan, en plats där vi känner oss hemma och där vi har många älskade vänner och familjen i Guds rike.